En diskussion, ärlighet och en önskan
Jag hamnade i en diskussion på fb om ett medborgarförslag av en miljöpartist om att utöka tiden för kvinnobad i Fittja.
För det första, det var dumt av mig att ge mig in i diskussionen
För det andra, jag vet att jag sa till mig själv att det här skulle vara en klarsynt, feministisk, hobbyteologisk blogg. Inte en arg, ont och ångest blogg.
Men
För det tredje är jag i ett väldigt behov att skriva av mig
Diskussionen handlade som vanligt om bra och inte bra, och som vanligt blandades religon och mångkultur in.
Men efter som det handlade om kvinnotid på badhuset vreds diskussionen även åt ett mer allmänt kvinnoseparatistiskt perspektiv, vilket i om och mycket kanske var mitt fel.
Hur som helst var jag dum nog att berätta om min egen badhusångest. Hur utsatt jag kände mig när vi badade i skolan.
Såhär i efterhand hör jag min cyniska pappas röst i huvudet om hur jag ska akta mig för att vara för självutlämnande. Lite för sent kanske. För jag blev tillsagd att söka hjälp. Inte på det välmenande sättet utan med ett "haha". Och jag tog förstås väldigt illa upp. Jag blev skitpissed och lämnade diskussionen.
Mitt mål var att visa att även om det finns dom som väljer kvinnobad pga kultur och religion så finns också dom som av andra anledningar väljer bort att bada med män. Jag ville visa att det inte spelar någon roll varför kvinnorna i Fittja vill ha utökad badtid, att alldeles oavsätt finns det ett behov. Jag misslyckades något fatalt.
Att fläka ut sin ångest i ett offentligt forum och sedan känna att vissa vägrar lyssna, inte ens vill försöka förstå, är frustrerande.
Just nu sprids en text där en kvinna skriver om sina ångestfyllda upplevelser runt en tatueringsstudio som en löpeld på nätet. Redan i texten brottas kvinnan i fråga med andras syn på hennes känslors befogenhet och även om en majoritet av kommentarerna ger henne stöd och stöttning finns det dom som diskvalificerar hennes upplevelse av händelserna.
I den diskussion jag hamnade i på fb fanns det dom som diskvalificerade kvinnors val att bada under en särskild kvinnotid. Dom som förminskade kvinnors önskan att utöka sin badtid till en mångkulturens vara eller inte vara.
Fittjabadets kvinnor har inte bett om att få sina etniciteter, religioner eller sina politiska färger recenserade i en facebookgrupp. Dom har bett om att få bada. Kvinnan som råkade ut för en obehaglig tatuerare har inte bett bloggläsare att utreda huruvida hennes känslor är verkliga eller inte. Hon ville göra andra medvetna om vad som hänt. Jag har inte bett någon avgöra om min ångest är normal eller inte. Jag ville bidra med personliga upplevelser av vad jag tror är ett mycket vanligt problem.
Patriarkatet suger för patriarkatet älskar att trycka ner icke-vita, icke-män, icke-hetros och andra som inte passar in i det som kallas "norm". Patriarkatet älskar att förminska människors känslor till till något påhittat, osant eller överdrivet.
Därför är det svårt att vara personlig, risken att bli bränd är stor.
För mig hjälper det att vara öppen om min ångest. Det känns som ett viktigt steg i att släppa mina krav på mig själv och att värdesätta mig själv mer. Jag vill att alla ska kunna prata om vad dom känner, vad dom tror, vad dom vill, vad dom är. Jag tror att det är viktigt för att kunna må bra.
Jag känner för det mesta att jag får stöd i det jag skriver, en like eller två gör extremt mycket för att orka fortsätta skriva. Det är i denna kontext lätt att göra skillnad för en enskild person. Så kan vi inte se till att verkligen gilla varandra när någon delar tankar, idéer eller upplevelser? Visa att jag har sett vad du säger och jag stöttar dig i det.
Något rörigt inlägg, men mycket mindre snurrande tankar
